D som i Dublin Världen från den gröna ön

Det har varit mycket att göra på jobbet. Maj har blivit Juni, och vi börjar närma oss spänningssättning av siten. I Torsdags fick jag ett sms precis samtidigt som Timmy, som skulle åka hem från site på fredagen. Båda våra sms löd: “Nu kan du checka in för flighten SK-535…”. Jag har tydligen varit här i tre månader nu. Tiden går fort när man har roligt, och så vidare.

Efter en hel del stress och många långa timmar är i alla fall steg ett av mitt scope of work klart, så nästa vecka hoppas jag att jag och commissioning-styrkan kan ta det lite lugnare. Det finns vissa frågetecken på andra fronter som vi kommer få hjälpa till att lösa, men ändå – ingen riktig stress för oss.

Igår, när det var lite lugnare på site, testar vi den nya mjukvaran för hjälpkraftöverkopplingar, och jag lämnade över siten, område för område, från Commissioning (mig själv) till Operation (vilket även det, på grund av ett kanske lite luddigt kontrakt, är mig själv). Det ser hur som helst ut som att jag kommer att kunna vara ledig en dag kring midsommar!

Jag har nu på min lediga dag skrivit (och bakdaterat) några blogg-inlägg här nedan 🙂

Jag börjar nästan tro att jag för otur med mig. Både Irland och Sverige är nu utslagna ur EM. Vem ska jag nu heja på? Men det är nog ändå mest synd om Irländarna. Första gången på 24 år, och nu åker de som första lag ut ur EM (tätt följda av Sverige). Irländska banderoller har satts upp i varenda affär, och minst var tionde bil har Irländska sidobackspegelöverdrag eller Irländska flaggor fästa på bilen. Eller både ock. Folk har satt upp flaggor och banderoller hemma, Folket på bensinstationen har Irländska tröjor. Och nu – Allt för ingenting. Men jag tror att det är svårare än så att skada den Irländska själen. De verkar vara vana att få stryk. De är nog egentligen mest glada om det går dåligt för England (vilket visades ikväll på puben – Alla Irländare var Svenskar och sörjde med mig).

I stort sett alla på Irland verkar vara extremt intresserade av rugby eller fotboll. Eller både ock. De som gillar Rugby mest dricker Heineken (som är stolt sponsor av den största Rugby-ligan (Heineken Cup)), medan de som gillar fotboll dricker Carlsberg (som är stolt sponsor av all fotboll de lyckas sponsra). Det tycks handla en hel del om identitet, vid sidan av sporten.

Paul tog i början av Maj med oss på en Rugbymatch, vilket var häftigt att se. Man blir rätt exponerad för Rugby här på Irland, så jag börjar lära mig reglerna och spelet. Det som i början ser ut som en hög av folk som alla försöker fiska fram bollen ur är faktiskt ett ganska intressant, och definitivt underhållande, spel. Jag har lärt mig vad scrum’s och lineups är. Jag vet vad tries och converts är. Jag vet vad en scrumcap och en hooker är (och att Edinburgh’s hooker Ross Ford ser ut som David Eklund). Hur som helst. De som tycks veta vad de snackar om menar att “Football is a gentlemen’s game played by hooligans – Rugby is a hooligans’ game played by gentlemen”. Även om det säkert förekommer en hel del fulknep även i rugby så finns det nog lite sanning i det.

I Söndags blev det fyra timmars arbetsdag – Sen fick det vara nog! Dublin Hash House Harriers hade dagen till ära ett söndags-run ute vid Howth. Howth är en fin halvö som ligger strax norr om Dublin, och som har blivit någon form av tillflyktsort för Dublins Jet-set. Från den drygt 200 meter höga högsta punkten på halvön (som banan passerade) kunde jag se inte mindre än tre golfbanor. Solen sken även den här Söndagen, och efter att man kommit ut på halvön fanns palmer planterade längst huvudvägen och de flesta husen var putsade i ljusa färger, vilket gav Florida-vibbar. Fiskehamnen med dess kringområden gav medelhavsvibbar. De gotiska fönstren på hamnens ena lagerbygnad och klostren och kyrkorna gav typiskt Irländska vibbar.

Run:et var riktigt roligt, och inkluderade förutom trevliga saker som beer-stop även mer exotiska traditioner som “naughty-check” och BAR. Blommande Rododendronbuskar och den fantastiska utsikten förgyllde run:et som avslutades på baren the bloody river, innan jag och Jonas gick vidare till en av de många fina fiskresturangerna i hamnen för att få i oss något annat än de mackor och wraps från macken i Batterstown, som annars är vårt dagliga bröd.

Igårkväll gick jag på bio! Biografen i Blanchardstown kör iSense-konceptet (3D-bild med stor lätt välvd skärm och smått fantastiskt ljud. Vi handlade lösgodis innan filmen (vilket jag inte tidigare sett någon annanstans i Irland). Märket på lösgodiset kändes igen, men prisbilden var en helt annan.

Har vi subventionerat lösgodis i Sverige?

När vi kom in i biografen vinkade en av besökarna till oss. (Svenska) Kabel-Henric från site hade tydligen också tänkt se filmen. Inte bara världen, utan tydligen även Dublin är litet. Filmen var Prometheus – Ridley Scott’s senaste med Noomi Rapace i huvudrollen, och gjorde sig bra i 3D. Krypande obehaglig film som kanske gav fler frågor än svar för de som funderar kring Aliens härkomst. Tre av fem.

I söndags åkte vi till Giant’s Causeway i NordIrland. Även fast Giant’s Causway ligger i princip på andra sidan Irland tog vi oss rätt smidigt dit på dryga tre timmar. Praktiskt med en Liten ö. För ovanlighetens skull var vädret exceptionellt fint. De flesta Irländare är nu övertygade av att detta var 2012 års sommar, och att alla fina dagar härefter är lånade från 2013-års sommar. Det låter nästan löjligt, men tro mig – Vi har bra väder i Sverige!

Jag hade läst på lite om Giant’s causeway innan vi åkte dit. Giant’s Causeway är ett antal tiotusental basaltkolumner som bildats av ett urtida forntida vulkanutbrott. Jag hade sett någon bild därifrån, och av någon anledning tilltalade symetrin i det hela mig. Jag hade dock inte läst på om var Giant’s causway låg i Landet, men när jag plockade fram vägkartan efter att vi begett oss dit insåg jag att det låg alldeles på kusten.

Framme vid parkeringen hoppade vi ur bilen och övervägde om vi skulle ta gratis-bussen till det nya (under konstruktion) besökscentret eller promenera dit. Vi hittade dock en stig märkt “requires considerable fitness” som gick bakvägen till Giant’s causway – Så saken var avgjord. Considerable fitness visade sig betyda att man fick lov att orka promenera en bit på stig, men det kändes ändå som helt rätt val. Rätt vad det var kom vi fram till en kant där klippväggarna störtade mer eller mindre lodrätt i runda slängar 100 meter ned mot havet. Klippväggarna var även de i basalt, om än inte riktigt lika regelbundna som själva causway:en. Nedanför klippväggen fanns en smal landstrimma där Giant’s causeway låg, men eftersom vädret var så fint så vandrade vi ett par kilometer längst klippväggarna. Vädret var toppen, utsikten var fantastisk. Vi gick förbi häckande stormfåglar, färgglada blommor, uppseendeväckande stenformationer och träffade andra glada vandrare. Helt underbart! Vi gick även förbi ett minnesplakat för en stor spansk armada som förlist alldeles utanför kusten på väg för att invadera England. Bra för drottningen! Vi tog oss tillbaka och gick ner till stranden och Giant’s causeway på en trappa inhuggen i bergväggen. Causeway:en var helt klart häftig. Dessvärre tyckte även 100-tals andra besökande turister det, men det störde inte mig så mycket egentligen. De hexagonala basaltkolumnerna ser väldigt “konstruerade” ut, i brist på ett bättre ord. Det tycks osannolikt att de har uppstått på naturlig väg.

Klipphäckande stormfågel

Klippor och Giant's causeway

Den Irländska mytologin berättar att den Irländska jätten Finn McCool byggde denna vägbank över till Skottland för att utmana jätten Benandonner, som han vid ankomsten till Skottland upptäckte var mycket större än han själv. McCool sprang då hem igen och klädde ut sig till bäbis och lade sig i en vagga. När Benandonner kom över till Irland på den nybygda vägbanken och frågade McCool’s fru var hennes make befann sig sa hon att han var i skogen och hämtade träd, och visade Benandonner deras “lilla bäbis”. Benandonner insåg genast att om bäbisen var så stor, så måste McCool själv vara helt enorm. Chockad och livrädd sprang Benandonner tillbaka mot Skottland, och slet sönder Giant’s Causeway på vägen. Så kan det gå. Irländsk mytologi är ganska påhittig, och vad man än tror om den så finns det i alla fall liknande basaltkolumner på den skotska sidan vattnet.

Det blev hur som helst en riktigt bra dag för oss. Det var såklart skönt att komma iväg från site ett tag. När vi var klara med Giant’s Causeway åt vi på en liten pub (där jag fick en dålig Guinness – Det spelar tydligen roll hur man häller upp dem), och fortsatte sedan längs kusten till en plats där det enligt rekommendation fanns en repbro ut till en liten klipp-ö. Jag såg fram emot en 100 meters repbro över ett enormt stup, men det blev en väldigt avslappnad promenad på drygt 15 meter, kanppast värd de £7.5 som de tog som inträdesbiljett till bron. Smart drag av dem att ta betalt innan man fick möjlighet att se hur liten bron var.

Hängbro. Sådär häftig.

Bakgrunden till bron var att lokala fiskare varje sommar hade spänt upp en repbro ut till denna lilla klipp-ö för att komma ut dit där det bästa fisket var. När vi var klara med ännu mer fin utsikt tog vi den fina kustvägen in till Belfast, innan vi fortsatte hem till Dublin.

Tiden går så sakteliga framåt här i Dublin. Förutom jobbet är det svårt att hinna med speciellt mycket. Jag har i alla fall hunnit med ett till run med Dublin HHH. Jag hade inte kollat upp var i Dublin måndagens run skulle hållas, men turligt nog var kvällens bar (start- och slutpunkt) Fagan’s, som ligger ett par kilometer hemifrån. Run:et var i min mening dåligt markerat (sprang vilse ett par gånger), men i och med Fagan’s så kan jag i alla fall bocka av ytterligare en känd Irländsk pub från listan. Fagan’s var tydligen Irlands förre premiärministers (Brian Cowen) favorit-pub, vilket visade sig vara sant, när “the big man” själv dök upp på puben. Han såg lite skygg ut och hade två livvakter med sig, vilket jag fick förklarat för mig berodde på att han är Irlands genom tiderna minst omtyckta politiker. När han avgick var enbart 8 procent av befolkningen nöjda med honom. Hans tid som premiärminister sammanföll med den djupa ekonomiska krisen i Irland, och även fast han var premiärminister hade han inte något bankkonto. Han hade inte heller på ett trovärdigt sätt lyckats föklara bort ett båtlass mer eller mindre  skumma transaktioner, så det kanske fanns visst fog för folkets missnöje.

En trevlig trend jag ser här på Irland är att jag varje gång jag åker och ska förlänga min hyrbil får en bättre. Alla är dock av modellen Nissan Qashqai. Det är på inga sätt en lyxbil, och det är nog inte heller en helt bra bil, men de blir i alla fall bättre och bättre. Alla har varit från 2012, och alla har varit grå. Den första var typiskt plastig och verkligen low-end-utrustad. Jag bytte den till en ny eftersom det ena däcket hade en lite sketchy ventil, samt att ena framlyset var trasigt. Tillbaka fick jag en likadan, som hade trevligare inredning, bättre stereo och back-sensor (beep, beep, beep). Denna bil började dock rassla lite olustigt när jag körde långsamt (jag inser förstås att den antagligen rasslade hela tiden men att jag helt enkelt inte hörde det när jag åkte fort), så jag bestämde mig för att byta in även denna när månaden tog slut. Jag var lite rädd att jag skulle få tillbaka en low-end Qashqai, men den här gången fick jag istället tillbaka en med ännu bättre stereo, back-kamera och stort takfönster. Win!

I slutet av april när vi iförda våra varselfärgade munderingar skulle gå och fixa pass-foton till “safe pass” sprang en orolig kvinna fram till oss och undrade om vi var brandmän och om det brann någonstans. Vi tyckte det hela var lite lustigt. Jag trumfade denna här om dagen när jag och en kollega skulle äta på restaurang. Jag gick fram mot tjejen som visar folk till deras bord, som för tillfället stod och pratade med en kollega. När hon såg mig komma emot dem såg hon lättad ut och frågade mig någonting som jag inte riktigt hörde. Jag var lite förkyld och hade lock för öronen, och kunde inte alls koppla vad hon pratade om. Jag svarade enkelt och glatt “No – A table for two please!”, sekunden innan jag insåg att hon precis frågat om vi var ambulansen de ringt efter som kommit för att hämta en av deras gäster. Taskig timeing, men inte mycket att göra åt.

Idag var jag på möte i Dublin. Morgontrafiken in till Dublin är inte att leka med. Det tar i vanliga fall strax över en timme att köra de 8,6 km jag har till andra sidan stan där mötet hålls, så jag gav mig iväg tidigt. Jag blev ändå lite sen till mötet efter att av okänd anledning fått stå stilla på fläcken i 20 minuter tillsammans med mina medtrafikanter. Jag lyckades i alla fall meddela min belägenhet till mötesordföranden, vilket visade sig vara rätt onödigt med tanke på att jag ändå var en av de första att dyka upp. Mötet gick faktiskt bättre än jag hade vågat hoppas på. Jag tror fortfarande att vi gjort någon form av progress, men det återstår väl som vanligt att se. Mötet drog dock ut lite på tiden, och när jag kom ut till bilen så…


… Blev jag EUR 80 fattigare och nästan en timme försenad. Att de inte bara kan lugna sig med att kedja fast bilen; det är ju nog jobbigt att betala dryga böter!
På väg till site slog traffic management konceptet runt en kabel-skarvplats nya rekord. Det började med synkade trafikljus på vardera sidan. Vid hög trafik (alltså på dagen) ställdes dessa om konstant till rött och istället tillsattes en ledarbil som åkte från den ena sidan och lät bilar följa med bakom, vände sedan, och åkte tillbaka med nya bilar, för att sedan vända igen och fortsätta på detta sätt resten av dagen. Vilket jävla jobb. Jag tror jag skulle tycka det var knäckande att köra buss eller taxi, men fatta att spendera en hel dag med att köra fram och tillbaka samma 510-meterssträcka på en gropig väg i makligt tempo. Det skulle behövas en betydigt större människa än mig för att klara det jobbet!
Idag hade det här konceptet vidareutvecklats genom att i varje ände ha en kille posterad som tryckte på en knapp för att snurra en röd stoppskylt ett halvt varv för att visa texten “Go” på ett grönt fält istället. Detta gjorde de varje gång ledarbilen vänt och ställt sig först i kön för att leda de väntande bilarna till andra sidan. Jag vet inte vilket jobb som är värst, men helt klart är att ytterligare två människor har arbete i Irland.
Dags att knyta sig. Ni kanske undrar hur jag kan vara uppe så sent? Enkelt – Den underbara igångkörningsledaren har bestämt att vi får sovmorgon och inte börjar förrän klockan nio imorgon. Det är ju trots allt lördag 🙂

Förra helgen och den här veckan har jag haft besök av mor och bror. Det var riktigt kul att se dem igen! Mor hade en hyfsat jämn födelsedag och unnade sig en liten semester, och valet föll på Dublin. Vilken tur att jag var här 🙂

Vädret lämnade minst sagt en hel del att önska, och jag jobbade ungefär så mycket som man vanligtvis gör på site, så jag hann inte träffa dem så mycket som jag hade önskat. De fick underhålla sig själva i Dublin för det mesta, vilket jag tror gick rätt okej med tanke på att det är hyfsade kommunikationer in till centrum från min lägenhet. Det var en fantastisk lyx att komma hem till ett dukat bord när man trött och frusen trillade in genom dörren efter lång hård dag på site.

Medan de var här hann vi ändå hitta på några saker. Jag tog till exempel med dem till site en sväng på lördagen för att visa dem vad jag jobbar med. Jag försökte förklara lite vad de olika prylarna i anläggningen var till för, men jag gav upp efter ett tag, då jag kom ihåg hur jag själv känt mig som ett levande frågetecken när jag kom till Ludvika och fick se massor av konstig högspänningsutrustning. De fick i alla fall se att det är ett ganska stort projekt vi håller på att färdigställa, så det var kul!

Vi hann också in på stan och kika runt lite en sväng, och hann gå på några pubar/restauranger. Den bästa var helt klart Johnnie Fox’s Pub som låg utanför Dublin uppe i Wicklow-bergen. Johnnie Fox’s är Irlands högst belägna Pub, och är i år 214 år gammal. Innan Irlands självständighetsförklaring var det här en favoritmötesplats för revolutionärerna, och sen dess har många kända personer hunnit besöka puben. Det är svårt att tro det i och med att puben ligger uppe bland “bergen”, men det är en riktigt bra fiskrestaurang. En gång i veckan (eller så, lite oklart) har de en “Hooley”, vilket är en trerätters middag med Irländsk underhållning till. Maten var smaskens, bandet var riktigt bra (fiol, gitarr, mandolin) och dansarna (riverdance eller vad det må heta) var smått fantastiska. Riktigt kul kväll i en väldigt rolig miljö. Jag kan rekommendera vem som helst som inte är min fiende att åka dit!

Vi passade även på att besöka Dublins längsta pub medan mor och bror var här. Den ligger ungefär två kilometer hemmifrån mig, och har helt okej käk, även om det inte är lika prisvärt som andra alternativ. Namnet på puben, “The Hole in the Wall” är i och för sig lite roligt.

Det finns väldigt mycket roliga pubar i Dublin. Över 1 000 stycken, säger de som räknat efter. Hittills har jag förutom den högst belägna och den längsta även hunnit besöka den äldsta puben (“The Brazen Head”). Jag ska fortsätta leta efter andra roliga pubar att besöka, och har också spanat in Dublins minsta pub. Det sägs vara svårt att få plats, men det får hur som helst bli ett senare projekt!

Vår installationsfirma Kirby Power gjorde det mycket uppskattade draget att bjuda ut oss på Greyhound racing förra veckan. Jag har aldrig spelat på hundar förut, och med tanke på det ekonomiska resultatet så ska jag nog lugna mig med det i fortsättningen också. Tur att Kirby stod för insatserna 🙂 Vi fick skjuts till banan, en middag och lite pengar att spela bort. Väldigt trevligt koncept, även om jag var lite trött morgonen efteråt. På vägen hem stannade vi till vid en bar, som lärde mig lite om den Irländska pub-historien. Det har under århundradena utvecklats ett koncept som resulterat i att en del lite äldre pubar fortfarande har två delar, precis som denna vilket jag tyckte var mycket intressant. Puben hade två åtskilda delar; en “bar” och en “lounge”.

Vi gick in i bar-delen. Stämningen här var lite… kantig, på nått sätt. träpanel på väggarna, bord och stolar, huvudhöga fristående “väggar” och en väldigt liten bardisk. Vi beställde in ett gäng öl och ställde oss vid ett bord när jag fick syn på dörren in till “lounge”-delen. Man kunde även ha gått in direkt i loungen utifrån, men det verkade inte som att installationskillarna hade något som helst intresse av loungen. Jag kände att det här fick lov att undersökas, så jag ursäktade mig och kikade in i Loungen.

Loungen var en helt vanlig pub, och stämningen var en helt annan. Lite mjukare, på något sätt. Lite mysigare belysning, någon trevlig färg på sofforna, och lite mer uppsluppen stämning bland gästerna. Jag ställde mig och småpratade med några killar och tjejer som jobbade för Google och hade det allmänt trevligt ett tag innan jag gick tillbaka till bar-delen. Dörren in till bar-delen var helt plain och osmyckad, med undantag för bokstäverna “BAR”. När jag öppnade dörren slog ett kallt ljusrörsljus emot mig, och jag insåg att här fanns bara tre saker. Stolar att sitta på, bord att ställa sin öl på, och kanske allra viktigast, en liten bardisk där man kunde hämta ut sin öl. Runt borden stod eller satt en eller flera killar och funderade, reflekterade, diskuterade, eller bara drack öl. Det fanns ingen trevlig belysning, inga blommor, inga dekorationer, och det fanns definitivt inga tjejer.

Förr i tiden var tydligen alla pubar barer, och inga kvinnor gjorde sig besväret. Med tiden slutade detta fungera eftersom även tjejer vill köpa öl. Men man kunde ju inte då gärna servera kvinnofolk på samma plats dit män gick för att slappna av (och antagligen just för att slippa träffa frugan eller hennes tjattriga väninnor). Därför tycks det som att loungen skapades, ett ställe där kvinnor, och män som kände att de för tillfället orkade umgås med det täcka könet, kunde dricka öl. Den här historien kanske är lite väl utbroderad från min sida, men fakta stöder i alla fall något åt det hållet, och än idag kan man alltså se spåren. Det är antagligen inte förbjudet för en tjej att gå in i “bar”-delen av en pub, men jag vetifan om det finns speciellt många tjejer som skulle vilja det.

… Det kunde ha varit den sista lediga helgen – Men inte då! Givetvis var en heldagskurs med start klockan åtta inplanerad på lördagen i staden Navan. Otroligt oinspirerande kurs där man lärde sig inte något speciellt om säkerhet i allmänhet. Dock får man lite förståelse för hur “säkerhets”-systemet fungerar här i Irland, och antagligen även i UK. Vi svenskar har säkert inte rätt att kasta den första stenen på den här fronten heller, men det känns inte lika utstuderat/indoktrinerat hemma.

Säkerhetstänkandet basuneras ut under fina paroller om att ingen ska skada sig, men när man tittar lite närmare, eller följer de faktiska resonemangen om varför man gör på det ena eller det andra sättet, så är det uppenbart att hela säkerhetssystemet bygger på att alla vill skydda sin egen rygg i det fall att någon skulle göra sig illa. Företag måste därför se till att ha en drös olika system som GARANTERAR att ingen kan göra sig illa utan att bryta mot någon av reglerna i systemet. För att utföra en arbetsuppgift, vilken som helst, så krävs att man har:

1. Tillstånd att utföra jobbet
2. En tillvägagångssättsbeskrivning för hur man arbetar
3. Gjort en riskanalys och utfört alla möjliga åtgärder för att ta bort eller åtminstone minimera alla identifierade risker
4. Gjort en säker arbetsplan
5. Har alla skyddsutrustning som kan tänkas behövas
6. Uppdaterar sin säkra arbetsplan dagligen, utifall några yttre faktorer kan ha påverkat den
7. Att man har behörighet att utföra jobbet

Dessa saker kanske känns naturliga, på något sätt, men problemet är att det är så mycket saker som ska ordnas att om allt detta ska vara 100 % så kommer ingen att faktiskt kunna jobba. Och därför, så fort en olycka inträffar, så kommer ALLA att vara skyldiga mot någon form av regelbrott, vilket vi snabbt insåg med våra “oskadade” ögon. Irländarna i allmänhet, och de som arbetar med “säkerhet” i synnerhet, ser snarare detta som ett bevis på att man måste jobba ÄNNU mer med dessa frågor (för att vara säker på att ha ryggen fri när något går snett). En snabb genomgång följer av punkterna:

1. Bra grej – Givetvis måste du ha tillstånd av den som bestämmer innan du börjar att utföra ett jobb.
2. Tillvägagångssätsbeskrivningen är något flummig. Jag tror att en sida med ett par rader skulle vara bra, men detta blir ett stort dokument som refererar till olika bestämmelser, andra dokument, normer med mera som är så omfattande att INGEN läser allt, och som är så jobbigt att sätta samman att någon gång i tiden på varje företag har gjort en sådan här, som sedan kopieras och ändras och justeras, så att den blir mer eller mindre allmängiltig och inte är till någon nytta.
3. Riskanalys skulle kunna vara något väldigt bra, men sättet det utförs på kan lätt bli lite bakfota. Det finns till exempel alltid med vissa allmänna risker – Att man snavar, att man får skrapsår, att man lyfter fel, och så vidare, som resulterar i att helt oavsett vad du ska göra så behöver du högskaftade kängor, arbetshandskar, hjälm, skyddsglasögon och så vidare (vilket även gäller framför våra datorer i kontrollrummet – Helt sjukt. Det leder också till att alla måste gå en kurs i hur man lyfter saker rätt. Kanske lite vettigt, men frågan är hur mycket rygg-skador som undviks genom att alla anställda vartannat år går en heldagskurs i att man inte ska lyfta saker som är tyngre än att man orkar bära dem och att man ska lyfta med benen och inte med ryggen. Här kommer även ett problem till. Ibland kan det vara mer riskfyllt att ta steg för att eliminera risker än att leva med dem. Till exempel fick vi lov att skicka upp ställningsbyggare till taket på ventilhallen. De kröp runt i en vecka uppe under taket och byggde ställning (utan ställning!) för glatta livet, för att några killar en dag skulle kunna gå upp på ställningen och jorda några kondensatorer, vilket sedan åtföljdes av ytterligare en veckas krypande utan skydd när skyddsställningen monterades ner.
4. Se ovan
5. Se ovan
6. Smart, om det inte hela konceptet vore så överdrivet
7. Behörighet. Den här är bra. Jag tror att den har tillkommit så att säkerhetsfirmor ska kunna gå runt. För att få utföra en arbetsuppgift måste du vara behörig. Behörig kan du bli på ett sätt: Gå en löjlig kurs på mellan en halv och två dagar, som en utbildningsfirma tar saftigt betalt för. De har kurser i allt från att lyfta rätt till att köra lyftkran. Problemet är bara att du på kursen inte lär dig det faktiska jobbet, utan bara alla olika regler. Med andra ord får till exempel en kille eller en tjej som har gått en tvådagarskurs i att köra skylift, varav olika reglementen och liknande har gåtts igenom i all tid utom de tjugo minuter där han eller hon faktiskt fått köra skyliften, köra skylift, medan någon som gjort det hela sitt liv inte får göra det. Givetvis måste de ha gått en halvdagskurs i att inspektera skyddssele innan de får ta skylift-behörigheten. Och i en skylift måste givetvis hjälmen (som man såklart måste ha på sig) ha en hakrem, så att den inte trillar av. Och någon, som har gått “banksman”-kursen måste gå bredvid skyliften nere på marken för att signalera friavstånden till skyliftföraren. På något fantastiskt sätt verkar det dock, i alla fall för närvarande, som att svenska utbildningar också är godkända.

Känner att jag spårade lite där, men hela konceptet är väldigt, väldigt tungrott, och jag får en känsla att alla dessa regler gör arbetsplatser osäkrare.

Hur som helst – Vår söndag var trevligare! Vi åkte till Guinness Storehouse – En utställningsdel av St. James’s Gate Brewery, som gamla gubben Guinness var klyftig nog att lösa ett 9 000 års hyreskontrakt (till årshyran £45) till för styvt 250 år sedan. Det var faktiskt en riktigt fin utställning, som var betydligt större, mångsidigare och bättre i allmänhet än jag hade trott. I entrébiljetten (som kostade €14) ingick också en ölbiljett som man antingen kunde använda på fjärde våningen för att hälla upp sin egen Guinness och få ett diplom, eller som man kunde spara till baren allra högst upp, ovanför femte våningen, med en panoramautsikt över hela Dublin med omnejd. Här fick man experthjälp med att hälla upp sin Guinness. De påstår att det ska ta 119.53 sekunder att hälla upp en ultimat pint Guinness, men det känns mer som att de flesta går på känsla. Det viktiga är att den får vila till sig ordentligt innan man lägger på skumkronan. Jag använde min biljett i panoramabaren, och avnjöt Guinnessen tillsammans med en förträfflig utsikt över Dublin. Tack vare en absolutistisk kollega kom jag över en biljett till, som gjorde att jag fick nöjet att hälla upp min egen Guinness. Resultatet ser ni nedan. Jag fick också ett fint diplom, så att jag kan lägga till detta som merit på mitt CV.